Golf är svårt. Här är fem kollapser vi minns. Arkivbilder: Getty Images
Tidernas märkligaste kollapser
Smärtsamma golfdagar och mystiska öden.
Reportaget publicerades i Svensk Golf nummer 10, 2023. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
Spelet har rasat och de högsta scorerna har signerats även av proffsen på de största tourerna. Ibland är det missarna vi bäst minns. Här påminner vi om fem av dem.
U.S. Open 1938
RAY AINSLEY Åtta slag i bäcken
TRAGISKA SCENER har genom åren utspelats även i de allra största sammanhangen. På golfhål som Augusta Nationals tolfte har spelare såsom Tom Weiskopf och Jordan Spieth droppat, pliktat och sett sina segerchanser gå förlorade.
Men när var katastrofen som störst?
Vad är den högsta scoren på ett enskilt golfhål i en majortävling?
Svaret har varit detsamma sedan den 10 juni 1938, sannolikt ett svårslaget rekord även under de kommande 85 åren.
Det var i bäcken framför Cherry Hills 16:e hål i Colorado det hände. Ray Ainsley spelade sitt andra varv och hade sett sin boll landa i det vackra men ofta bollslukande vattenhindret.
Två slag hade, hittills, slagits på ett fruktat golfhål. Han såg en möjlighet: ”Bollen kan slås ur hindret – än finns chansen att rädda par utan att droppa bakom bäckkanten.”
Han testade utan att lyckas.
Först en gång. Sedan en andra gång. Därefter en tredje.
Ray Ainsley tillhörde den kategori av människor som värdesätter egenskaper såsom envishet och viljestyrka. Ingen och inget fick honom att ändra sin spelstrategi. Bollen skulle upp ur bäcken, inte placeras på den gröna gräsytan intill.
Hans åttonde slag från hindret fick sin nödvändiga bollflykt och landade på fast mark. Han hålade ut och skrev siffran 19 i ett scorekort som förmodligen hade hållits torrt. Bollen hade inte heller förlorats. Totalscoren var 96 slag och han missade kvalgränsen.
15 slag över par har stått sig som den högsta scoren på ett hål i US Open, tillika i en major.
Siffran har ”överträffats” i andra sammanhang. Tommy Armour drog till med en 23:a på ett par 5-hål på Shawnee G&CC. Veckan innan hade han vunnit US Open på Oakmont.
Till sist bör Angelo Spagnolo nämnas. Han gick sin bästa runda på 111 slag. Han spelade hellre än bra och släpptes ut på TPC Sawgrass när amerikanska Golf Digest skulle kora USA:s sämsta golfare. Han kom till det 17:e hålets beryktade ö-green. 27 bollar slogs i vattnet. Han behövde 66 slag på hålet. Totalresultatet på rundan var 257 slag.
The Masters 1996
SÖNDAGSFROSSA. Nej, det ville sig aldrig för Greg Norman på Augusta National.
GREG NORMAN Kollapsen på Augusta
FÖRBANNELSEN. Kollapsen. Det tragiska ödet.
Rubriksättare och kommentatorer hittade enkelt sina ord när Greg Normans tunga steg och plågade ansiktsuttryck filmades i närbild i golfvärldens grönaste paradis.
Promenaden över The Hogan Bridge på det tolfte hålet gick långsamt. Han hade precis slagit sitt tredje slag från dropprutan. Han skulle lämna greenen efter en dubbelbogey. Augustas gula ledartavla vittnade om det otänkbara. Plötsligt var han två slag efter den nya ledaren, den jagande engelsmannen Nick Faldo med caddien Fanny Sunesson vid sin sida.
Scenariot var osannolikt. Det var den här vackra aprilsöndagen han skulle bryta förbannelsen, detta skulle äntligen bli Greg Normans stora dag.
Historien hade börjat tio år tidigare. I 1986 års Masters kom Greg Norman till finalvarvets 18:e hål, totalt det 72:a, i delad ledning. Han valde att slå en järnfyra. Ett strategiskt säkert klubbval resulterade i ett besök bland tallar och bark till höger om fairway. Efter en bogey föll Norman mot Jack Nicklaus. Ett öde som kunde upplevas som uttänkt och planerat av någon högre makt.
Året därpå smet Normans sista putt förbi hålkanten. Han förlorade därefter i särspel.
Amerikanen Larry Mize sänkte en magisk chip och duellen var över.
Nästa chans kom 1989. Norman spurtade starkt med sex birdies på nio hål. På sista tee var han i delad ledning. Han missade ett särspel med ett slag.
HISTORIEN ÄR TILLBAKA till 1996. Greg Norman hade startat Masters med banrekord och 63 slag. Inför söndagens finalvarv var han sex slag före tvåan. Här och var påmindes det om hans tidigare missar och öden, men oftast med andemeningen ”att den här gången kommer det
att gå.”
Ledningen krympte. Men bara marginellt. När elva hål återstod att spela var Norman fortfarande i ledning med fyra slag. Nick Faldo gjorde birdie
på hål 8, Greg Norman gjorde bogeys på hålen 9, 10 och 11. Duellen var plötsligt jämn.
Några minuter senare lämnade den 41-årige australienaren den tolfte greenen efter en dubbelbogey och tappad ledning.
Han kom tillbaka med två birdies.
Sedan var det nattsvart.
Samma kulör som dagens valda huvudbonad. Norman gick med nya tunga steg till den 16:e greenen där han gjorde dubbelbogey efter ett
vattenbesök. Förbannelsen hade behållit sitt grepp över Greg Norman och Augusta National.
Nick Faldo och Fanny Sunesson jublade på den 18:e greenen.
The Open 1997
NER I KÄLLAREN. Från seger i The Open till ett smärtsamt öppningsvarv på 92 slag.
IAN BAKER-FINCH När spelet rasar
SPELET HADE RASAT, självförtroendet var i botten, nu var det över och Ian Baker- Finch erkände att den vuxna mannens tårar hade fallit under en 45 minuter lång kollaps i omklädningsrummet på Royal Troon.
Han avbröt tävlingen efter ett varv. Ett nyckfullt spel hade besegrat honom.
Scoren var 92 slag. Han låg sist. Han hade fem slag upp till nästjumboplatsen.
”Jag hade hamnat i ett läge där jag inte ville vara ute på banan. Jag ville alltid göra mitt bästa när rundan startade men när jag missade kvalgräns efter kvalgräns blev det en vana som inte kunde förändras”, sa Baker-Finch i intervjuer efteråt.
Hans karriär hade länge varit stabil, undantaget avslutningsrundan i The Open på St Andrews 1984. Han var i ledningen men han var ännu ung och erkändes aldrig som ett hot mot framför allt den blivande vinnaren Seve Ballesteros.
Baker-Finch avslutade med en 79-runda och kom nia.
Karriären fortsatte på världens alla tourer. Han vann titlar på fyra kontinenter. Den svenska golfpubliken minns hans seger i SEO på Ullna 1985.
Han triumferade i The Open på Royal Birkdale 1991. Detta efter 64 slag på lördagen och 66 på söndagen. Den absoluta höjdpunkten var nådd. Under en period var australiensaren en av golfvärldens tio bästa spelare.
Han vann tävlingar både 1992 och 1993, han var tia i Masters 1994… men sakta men säkert sjönk självkänslan och spelglädjen när allt fler helger tillbringades på övningsfältet än på tävlingsbanan.
Säsongerna 1995 och 1996 startade han i 29 tävlingar på PGA-touren. Han fick inte spela om prispengarna i någon.
DE MEST SMÄRTSAMMA händelserna hämtas från The Open, mästerskapet som han vunnit och som han länge älskade att spela.
På St Andrews 1995 – med Arnold Palmer som spelpartner – slog han sitt utslag utanför out of bounds-gränsen på den vänstra sidan. Till vänster om det mötande 18:e hålet.
Han hämtade sig aldrig från chockstarten och missade kvalgränsen efter en 77:a och en 76:a.
Året därpå spelades mästerskapet åter på Royal Birkdale. Baker-Finch kom dit med de bästa av minnen. Men också med ovanan att scora högt.
Den gången stannade resultaten på 78 och 84 slag.
HANS SISTA FÖRSÖK till upprättelse på Royal Troon 1997 slutade med en kollaps i omklädningsrummet och med stöd av frun Jennie och caddien Todd Woodbridge, tennisspelaren.
Det var hög tid att lämna tourerna för att söka nya och mer framgångsrika vägar.
Australian Open 2011
SLUT PÅ BOLLAR. John Daly har upplevt ett antal tunga nederlag världen över.
JOHN DALY Missarna efter bragderna
JOHN DALY KOMMER alltid vara ihågkommen för bragden i PGA Championship på Crooked Stick 1991 och för triumfen i The Open på St Andrews 1995.
Och mycket annat.
Daly har inte lämnat någon idoldyrkande tv-tittare och tourföljare oberörd under en karriär som bäst beskrivs i en självbiografi som hans egen My life. Än idag kan han underhålla sina beundrare.
Vi minns segrar – men i Dalys fall också missarna.
Australian Open 2011: Daly var sju slag över par efter tio spelade hål. Han hade precis straffats med två pliktslag. Han hade treputtat. Att i lugn och ro gå vidare, att inte påverkas, att vara i nuet och ta ett slag i taget… nej, här och nu var han inte den mentala coachens mönsterelev.
Hans utslag på det elfte hålet slogs i ett vattenhinder. Han lunkade fram till dammen och lät sin caddie öppna bollfacket i bagen. Sju bollar slogs i hindret.
En domare tvingades till platsen när bollarna tog slut. Daly skakade hand med sina spelpartners Craig Parry och Hunter Mahan och lämnade banan.
”När bollarna är slut så är de slut”, sa John. ”Jag har inte spelat bra golf sedan min skada för fem år sedan. Jag har tyvärr aldrig spelat bra här i Australien. Jag älskar fansen och landet men vill för mycket.”
Andra missar ”down under” togs upp: En trippelbogey på den sista greenen 2002, vilket bidrog till en kastad putter i en damm och ett osignerat scorekort och diskvalificering.
EN ANNAN GÅNG fick en åskådare se sin kamera slås sönder mot ett träd på Royal Sydneys nionde hål.
På amerikansk mark kunde hans hemmafans minnas en 85-runda på Bay Hill – en dag när sex bollar slogs i vattnet på det sjätte hålet. I US Open på Pebble Beach, år 2000, avbröt Daly mästerskapet efter 14 slag på avslutningshålet och totalt 83 slag.
Från det största sammanhanget i Europa går historien till Royal Birkdale, England. En lång verbal fajt mellan Daly och hans tidigare tränare Butch Harmon hade fått uppmärksamhet. Daly hade försvarat sig själv mot hård kritik som handlade om lathet och livsstil. Ute på banan skulle han minsann visa hur lögnaktiga Harmons påståenden varit.
Han startade The Open Championship med en 80-runda. Dagen därpå var han nio slag sämre. Hans namn skrevs sist i den långa resultatlistan.
Tallahassee Open 1974
DISKUTABELT. Att ge sig ut på en ridtur mitt under en tourtävling var inte Mike Reasers allra bästa beslut.
MIKE REASOR 93 slag över par
RYKTET HADE spridit sig på Killearn Country Club. Något alldeles extra höll på att hända där ute på banan. Ett rekord skulle slås. Hur många slag som krävdes visste ingen. Men det unika och galna var på gång. På samma gång något som kunde upplevas som tragikomiskt. Framför allt katastrofalt. Ingen hade någonsin spelat sämre under en helg på PGA-touren. Vem som skulle vinna Tallahassee Open var i det här läget totalt ointressant. Det var Mike Reasor från Seattle som alla ville titta på.
Reasor hade klarat kvalgränsen. Det är detta som gör historien unik. 144 slag efter två rundor, därmed på par, hade räckt för att få spela om placeringar och prispengar på lördagen och söndagen.
För Reasor stod en lika betydelsefull möjlighet på spel: han skulle få spela den ännu större tävlingen Byron Nelson Classic i Texas veckan därpå.
Förmodligen lycklig över den klarade kvalgränsen begav han sig ut på en ridtur på fredagseftermiddagen. En väns häst stod redo.
Reasor hoppade upp i sadeln och kickade hästen mot galopp. När han tappade greppet och föll handlöst ur sadeln kraschade han mot ett träd. Den vänstra axeln skadades, likaså revben och knä.
MED VÄNSTERARMEN i ett prydligt paket valde han att spela på lördagen. Han skulle spela tävlingens följande 36 hål med en hand. Han behövde ett resultat för att få spela Byron Nelson Classic. Vid ett avhopp skulle hans plats ges till någon annan.
Det fanns alltså goda förklaringar till helgens scorer: 123 plus 114 slag, totalt 93 över par.
”Kroppen värkte och slagen blev många. Publiken förstod vad som var på gång. När jag kom till 16:e hålet hade jag fler åskådare än ledarbollen”, berättar Mike Reasor i de intervjuer som gjorts med jämna mellanrum sedan händelsen den 27-28 april 1974.
Hur gick det då i Byron Nelson Classic veckan därpå? Mike Reasor kom aldrig till spel på grund av sin skada.
Reasor spelade på PGA-touren mellan 1969 och 1979. Tre gånger var han bland de fem bästa. Han avled 2002. Ett par timmar tidigare hade han avslutat en prydlig 75-runda på Bend G&CC i Oregon.
Text: Tomas Hagfeldt • 2023-12-24
Artiklar • Artiklar • Reportage • Tournytt