När Golf Digest i höst åker till Almenara för att genomföra den andra upplagan av Golf Digest Academy kommer deltagarna att möta ett äkta par som älskar golf över allt annat. Möt Karolina och Martin Bohlin.

Orden känns bekanta men i ny tappning, som om jag hört dem någon annanstans, någon annan gång, av någon annan. "Det ser riktigt bra ut... Men..." Det krävdes en sving med drivern, två ögon som iakttog kroppsrörelse och bollflykt, sedan sex ords kritik i skepnad av en komplimang, en mjuk tillrättavisning med poängen sagd mellan raderna. "Det ser riktigt bra ut... Men. Det finns några saker du kan tänka på." Jahaja. Tack för kaffet, där kom den som ett brev på posten. Men det var väl å andra sidan på tiden.

Det är nämligen 19 år sedan som en tränare tittade på min sving senast. Jag var en motiverad åttaåring, två äpplen hög och beväpnad med ett Dunlop Black Flash-set med gjutna blyhuvuden och skaft av lättviktsstål. Men det är ju som det är med visioner. Det blir ofta lite av de obetydliga och inget alls av de stora - och nu står jag på Vallentuna GK med ett två decenniers hemmabygge till sving. Karolina Bohlin harklar sig, sedan rasslar det bara till. "Böj lite mer på knäna, se till att du har knäna i nivå med knölen på fotens insida. Och håll klubban lite längre ner så du får plats med en lillfingernagel mellan vänsterhanden och klubbans topp, du får stabilare grepp då. Och lägg höger tumme rakare utmed klubban, inte helt rakt men nästan, så får du bättre kontroll när du är högst upp i baksvingen. Tänk också på att ha vikten lite mer på fötternas trampdynor, inte på hälarna. Och sedan när du svingar bakåt, försök stå mer på högerbenet i stället för att gå över på vänster. Du kommer för tidigt med klubban annars, med öppet huvud." Sedan andetag, sedan: "Men annars ser det riktigt bra ut." Hon behövde en sving för att se det, en tresekunders titt och sedan leverans av en snabb "att tänka på"-resumé. När Martin Bohlin en stund senare tittar säger han: "Tänk på att kroppens riktning och svingspår inte följer varandra." Konstpaus. "Men annars ser det riktigt bra ut." Jahaja, där kom den igen. Golf är komplext. En detaljfylld vetenskap där små ändringar kan ge stora effekter, där rätt för någon kan vara fel för någon annan. Och så är det ju som det är med golfsvingar. De är personliga och tillhör ingen annan, även om vi inte alltid tycker om dem så är dem i alla fall våra egna.

Men hur är det då att arbeta med dem? Hur ser man felen vi andra missar? Hur balanserar man mellan psykologi och pedagogik när det inte finns något facit? Karolina och Martin Bohlin är båda två tränare på Vallentuna Golfklubb och har fötterna djupt rotade i instruerandets vedermödor. De är gifta med varandra - och med golfen. "Är man ful i mun kan man säga att vi sover, äter och skiter golf. Man ska nog inte räkna efter timmarna man jobbar på sommaren, det blir en del", säger Martin. "Men vi har faktiskt ett liv också", säger Karolina med ett skratt. "Men visst blir det otroligt mycket golf. Man lever lite sitt yrke. Vi sitter i Vallentunas klubbhus. Eftermiddagssolen bränner in genom fönstren och trots att det är fredag är de här. Fredagen är nämligen deras enda lediga dag. "Ska man plocka ut något dåligt så är det väl tiderna, att vi jobbar när folk är lediga", säger Martin.

Vad är det bästa med jobbet?

"När någon verkligen vill lära sig", säger Karolina. "Det spelar ingen roll om de är duktiga, bara de brinner! Det är kul."

Vilka typer av elever finns det?

K: Ett enkelt sätt att kategorisera dem är att dela upp dem i tre typer. Antingen är de visuella och som behöver se sig själva och har stor hjälp av video, eller kinestetiska som går på känsla, eller auditiva som hör och förstår. M: Man märker snabbt vilken kategori någon tillhör. En del säger 'den där träffen lät bra', andra 'det där kändes rätt, helt perfekt'. Det gäller att anpassa sig efter hur eleven är, vad personen behöver.

Det blir mycket psykologi?

K: Man börjar alltid med att prata, så man får en bild av personen. Vem är den här människan, vilka signaler lyssnar de på? Det blir mycket personkännedom. Man lär sig inte av någon man inte känner förtroende för. M: Och man har inte lång tid på sig. När man träffar någon första gången, första tre-fyra minuterna är 'crucial'. First impressions last, som man säger. Går det fel direkt är det svårt att reparera. K: Sen har man hört att många inte vågar ta golflektioner. De känner att de blottar sig, erkänner sina brister. M: Många har svårt med det. Där har vi karlar mycket att lära oss. Jag menar, varför är 65 till 70 procent av alla som tar lektioner kvinnor? Det handlar om att de kan erkänna sina brister. Är du 55 år och man och går till en 35-åring och ber om råd, det är inte alla som fixar det. 'Det här fixar jag själv'.

När ni ser någon slå, ser ni då eventuella fel bara sådär?

M: Man ser dem fort. K: Men ibland är det bara en liten detalj som behöver fixas, kanske att ändra greppet, fixa till tummen, så kuggar resten. Svingen är som ett kugghjul, passar allt in så. M: Oftast behövs det så klart mer. Man hör ibland 'jag vill lära mig mycket, men inte förändra så mycket'. Det är en svår balansgång.

Vilka fel gör folk oftast?

M: De tränar för lite (skratt). K: Ska man säga en sak alla borde tänka på är det uppställningen. Och bra grepp. Om alla stått bra till bollen och hållit klubban på rätt sätt, då hade alla blivit lite bättre.

Hur står de fel?

K: Adresserar fel, knasig bollplacering, står på hälarna, böjer knäna för mycket eller för lite, står för rakt. Det är enkla saker, grejer man gör innan man slår bollen. Har man bra grepp och uppställning ger man sig själv bra förutsättningar för ett bra slag. M: Och har du ställt upp dig fel från början när du börjar med golf så anpassar sig hjärnan, den kompenserar för dina brister. Sen blir det bara kompensation på kompensation på kompensation, och det blir mycket att ändra på till slut. K: Men har man bra uppställning så elimineras många problem direkt.

Hur många kan döda en slice med en korrektstans?

M: En slice kommer jätteofta från en dålig uppställning, men man kan inte bara fixa det genom att ändra den. Då måste man också fixa svingbågen. Men visst, uppställningen är viktig ur alla aspekter. K: Och man ändrar gärna hur man står ibland. Säg att det är kallt, då drar man ihop sig. Sen är det lätt att stå så några veckor till, innan man vecklat ut sig själv. Det kan man försökta tänka på ofta, checka hur man står. Se på sig själv i spegeln. Man ändrar ofta mycket utan att tänka på det.

Ni sa att alla behövde träna mer. Främst på vad?

M: Närspel. Spelet 50 till 70 meter in. Det skulle nog inte vara ekonomiskt försvarbart, men egentligen skulle man klappa igen ranchen, ta bort alla mattor och göra en fin yta med greener och bunkrar. Sedan säger man till folk att 'vill ni ha lektioner på över 100 meter får ni gå till någon annan, vi kör 100 meter och in'. Det hade varit ballt, då hade folk vunnit slag som fan. Men vi skulle nog inte fått en enda elev (skratt), folk älskar att bomba med drivern. K: Nu är ju det en överdrift, men ändå. När vi följer med folk ut på rundor så ser man ofta att det finns sååå många slag att tjäna från 70 till 50 meter och in. Ibland flera på varje hål. Och oftast är det enkla saker man kan göra.

Som?

K: Som puttningen, man får snabb feedback och snabba resultat. Står man rätt kan man inte arbeta med handlederna, då jobbar man med axlarna. Samma gäller med chippning och pitchning, att stå på rätt sätt, Det ger alltid snabba resultat.

Vad gör folk fel?

M: Folk vill ofta lyfta bollen istället för använda klubbans loft och slå ner på bollen, de lutar sig bakåt i svingen. Men vad gäller puttning, folk tycker det är så tråkigt att bara nöta och det kan jag förstå. Men man måste tävla mot sig själv. Kanske att sätta 25 puttar i rad, missar man en börjar man om. Sätter man 20-21 så kommer nerverna, och då tränar du på det som sker på banan och då blir det roligare.

Något mer som alla kan tänka på med sitt golfspel?

M: Utrustningen, den betyder mycket och många prioriterar fel. Svindyr driver, spoon och järnset. Sedan har men en wedge för 250 spänn, eventuellt en sandwedge för 195 från HK och en putter för 150. 43 procent av spelet är på greenerna och där har man billigaste klubban! En spoon använder man sällan, men det är kul att slå långt.

Hur vet man vilka grejer som är rätt?

K: Man tittar dels på svinghastighet, vilken vinkel man går ner på bollen med, hur tjocka fi ngrar man har för rätt greppstorlek. Det är inte lätt, det finns en massa att tänka på och det bästa är att prata med en tränare. Som oss. De skrattar, de gör ofta det. Fast det är klart - är det fredag, solen skiner och kvällen ledig så har man anledning att vara glad. Och sover, äter och skiter man golf så finns det nog behov för ett break i alla fall en dag i veckan. Och efter tre koppar kaffe är det dags kanske hög tid att avrunda ett intressant samtal och läge för en sista fråga.

Finns det omöjliga fall?

"Jag har inte stött på nåt, men hört om dem", säger Karolina. "Jag har stött på tre under alla mina år och då har jag utbildat några tusen personer. Jag ska inte säga att de inte kan lära sig, men det hade varit för mycket besvär för dem. När man står timme ut och timme in och de på sin höjd snuddar bollen en gång, då vet man. En karl jag tränade hade så dålig motorik att jag inte fattar hur han får in gaffeln i mun när han äter", skrattar Martin. Alla är vi olika, alla har vi våra problem. Mina handlar här och nu om lite mer böjda knän, bättre grepp och mer vikt tårna och mer stans på högerbenet. Men puttern, den får vänta. Det är ju så förbannat kul att slå långt. Karolina & Martins tre tips för en quik-fix

1. EN BRA UPPSTÄLLNING.

Att stå ytterst bredare än axelbredd brukar vara lagom, vikten ska vara på trampdynan, knäna så pass böjda att de är i nivå med knölen på fötternas insida. Vi kör bollplaceringen i mitten på korta järn, långa eventuellt mot främre foten. Spoon och driver ytterligare lite längre fram.

2. EN BRA AXELROTATION.

Kraften kommer därifrån.

3. BRA GREPP.

Klubban ska inte hållas för långt upp och den ska ligga i fingrarna, inte i handen. Många klagar på att handsken går sönder i handen, men det är ditt grepp det i så fall är fel på.

Av Johan Linderstam
Foto Mattias Bardå