USA har förnedrats, förlorat gång på gång, senast med rekordsiffror. Med Paul Azingers hjälp ska Ryder Cup-trofén åter bli amerikansk. Här på Valhalla ska det ske. Eller?

KLOCKAN VAR 16.36 på The Belfry den 29 september 2002 när vi plötsligt trodde att Niclas Fasth skulle bli Europas stora Ryder Cup-hjälte. Vi svenskar var helt säkra. Niclas stod på greenen, två puttar skulle betyda par och en mycket trolig seger i singelmatchen mot Paul Azinger. Azinger stod i greenbunkern. Åskådarmassorna rusade från 16:e green där de nyss sett Phillip Price besegra Phil Mickelson. Det var i sig osannolikt, ödet verkade ha bestämt att Niclas Fasth skulle få sänka putten som definitivt skulle sänka USA.

"Jag hann njuta av situationen i ett par sekunder", har Niclas sagt efteråt. Azinger hade tidigare räddat matchen med en lurig tremetersputt på 17:e hålet. Nu stod han i bunkern och sa till sin caddie: "Jag måste sänka det här slaget, är det inte så?" Han fick inget svar.

"Okej, klart att jag måste", tillade Azinger. I dag vet vi att hans bunkerslag gick rätt i hålkoppen, att han dansade upp på greenen med knutna nävar och att matchen delades. Européerna fick vänta till klockan 16.46 på det stora segerfirandet när Paul McGinley blev hjälten som fick sänka den sista vinnande putten och samtidigt fick en plats i alla golfsupportrars minnen och i historieböcker. På bilderna från firandet syns massor av irländska flaggor i grönt, orange och vitt. En del är blåa och gula men de är den Europeiska unionens och inte den svenska. Det här skrivs som en liten varning. Paul Azinger är en vinnartyp som kan göra det omöjliga. Han är USA:s kapten i årets Ryder Cup på Valhalla i Kentucky den 19-21 september. Han beskrivs ofta som en go' skämtare som kan skapa den perfekta stämningen och som samtidigt har en vilja av stål och aldrig ger upp. Ett USA som har förnedrats under de senaste mötena behöver en kapten som Paul Azinger.

Tolv spelare gör jobbet ute på banan - men i Ryder Cup står kaptenerna i fokus, framför allt före matchen men nästan lika mycket under och efter. Azingers roll det här året är på sätt och vis enklare än Nick Faldos , Europas kapten. Han ska visserligen leda spelare som har dystra erfarenheter från tidigare matcher, spelare som vet hur hårt de kan kritiseras vid ett misslyckande, hur det känns att förlora och se Lee Westwood, Sergio Garcia, Darren Clarke och de andra skåla i Guinness och bada i champagne, gång efter gång.

I USA PRATAR

man om att en amerikansk seger på Valhalla är absolut nödvändig för matchens skull. En undersökning talar om att noll procent av de tillfrågade amerikanerna anser att det saknar betydelse om USA vinner eller inte. Någon säger visserligen med lite distans "att det är viktigare att bekämpa terrorismen." Men. USA har hemmaplan och där är statistiken trots allt inte så illa. Den klassiska tanken om att USA har allt att vinna och gynnas av att slå ur underläge gäller i högsta grad. Inför matchen kan de amerikanska spelarna se bilder som är så positiva att man redan nu blir avundsjuk. Bara att sätta sig in i känslan av att vara amerikansk hjälte på en prisceremoni hemma på Valhalla en skön söndagskväll i september. Att Tiger Woods saknas i laget kan ha en motsägelsefull effekt som kan leda till något som vi européer inte vill vara med om. En kunnig man som Jack Nicklaus har sin syn på saken: "Om Tiger hade spelat skulle jag ha sett amerikanerna som stora favoriter. Men jag tror fortfarande att USA vinner. Jag tror helt enkelt att vi har de bättre spelarna." Azinger-effekten? Om kaptenernas roll är så viktig som golfjournalister ofta vill förmedla så kommer Nick Faldo att få en tuff match. Men okej, vi européer har hört ungefär liknande spekulationer förut. En tidig fredagsmorgon den 19 september kan spelet börja. Det kommer säkert att vara lite småruggigt och kallt när Azinger och Faldo går upp till sina spelare på första tee.

ÖPPNINGSHÅLET ÄR

410 meter långt, par 4, dogleg vänster, träd till vänster, en större greenbunker till höger om greenen. Hålen vi annars kommer att minnas bäst är naturligtvis de avslutande. Det 13:e hålet, 322 meter, har en green som omringas av vatten och klippor. Det var tal om att göra den till en något kortare par 4:a - där risktagaren väljer drive, motspelaren i ledning ett mellanjärn - vilket hade varit mer spektakulärt och möjligen också bättre. Men det följande 14:e är ett par 3-hål, 197 meter långt, som i matchspel kommer så lämpligt som ett utslagsgivande korthål ska göra. Från The K Club senast vet vi att endast 17 av 28 matcher gick till det 17:e hålet. På Valhalla talas det nu därför mer om det viktiga 16:e hålet, kallat "Down the Stretch" men också för "The Monster". Amerikanska PGA fick igenom sin vilja att förlänga det, till 436 meter, och tre greenbunkrar lades till. Greenen ska träffas med ett långt järn, den kommer förhoppningsvis vara riktigt hård och flaggan placerad långt bak. Bakom greenen har en ny höjd shapats, en amfiteater byggd för stora åskådarmassor och en stämning som kan bli kuslig. Tystnad eller vrål? Allt kan hända när Ryder Cup-matcher når den 16:e greenen. Även utanför repen och runt greenerna på 17:e och 18:e hålen finns det gott om plats. 20 000 åskådare har vid tidigare mästerskap, PGA Championship 1996 och 2000, trängts bakom den 18:e greenen. Jack Nicklaus designade den ursprungliga banan 1986. Under de 22 åren har han även ansvarat för banans förbättringar och förändringar. "Jag visste redan vid öppnandet att det fanns saker jag i framtiden skulle vilja göra bättre", säger Nicklaus i amerikanska Golf Digest. "Under åren har mina egna idéer som designer utvecklats samtidigt som teknologin radikalt har förändrat spelet på den högsta nivån." När PGA Championship spelades på Valhalla år 2000 var banan 6 553 meter lång, par 72. I dag är den 300 meter längre, par 71 (andra hålet har förändrats från ett par 5-hål till ett 462 meter långt par 4-hål). Inför Ryder Cup har även sexan och sjuan förlängts för att försvara banan. För att nå sjätte hålets green kommer det sannolikt att krävas ett inspel från 165 meter. "Ingen kommer längre att kunna slå en wedge", säger Nicklaus om hålet som till arkitektens ära fått namnet "The Bear". "Players Pick" - det sjunde hålet - handlar om risk och belöning. Ett hål som gärna får kopieras på nya anläggningar runt om i världen. Det 550 meter långa par 5-hålet har fairways på båda sidor om det mellanliggande hindret som numera sträcker sig ända fram till greenen. För att nå greenen på två slag krävs först en satsning mot vänster fairway, med en 24 meter bred landningsyta, och sedan ett inspel med en carry över hindret och upp till greenen. Hur löser Garcia och Westwood den uppgiften?

HISTORIEN OM

Valhalla Golf Club handlar om en affärsman vid namn Dwight Gahm(uttalas Game på engelska, gäjm på svenska.) Vi glömmer alltså namn som Oden och Freja och en boning som betyder "de fallna hjältarnas hall". Dwight Gahm och hans tre söner - Walt, Gordy och Phil - förverkligade sin dröm om att skapa ett eget golfparadis strax öster om Louisville i Kentucky. Banan utsågs snabbt till en av de tre bästa nya privata banorna i USA. Anläggningen ägs numera till hälften av familjen Gahm men till en lika stora del av PGA of America. Förutom banans kvalitet och publikkapacitet är det en självklar förklaring till att Ryder Cup kommer till Kentucky. Två gånger värd för PGA Championship, visst, men det är nu Valhalla får största tänk bara uppmärksamhet. Staten Kentucky, annars mindre känd som golfparadis (förutom Kentucky Blue Grass och Persimon-klubbor), gör naturligtvis sitt allra bästa. "Vi ska öppna fönstret och visa upp oss för världen", sa en av Kentuckys delegater under en pubkväll i hjärtat av Irland i samband med Ryder Cup 2006. Kvällen blev lång, och ju längre den led, desto fortare hoppades man att tiden fram till september 2008 skulle gå. Kentucky jämför sig gärna med just Irland. Dels tack vare det böljande och grönskande landskapet, dels beroende på de gemensamma traditionerna. Inom golf, förstås, och whiskey, men framför all inom hästsporten där uppfödning och galoppderbyn gör människor stolta. 18,5-9,5 till Europa senast på K Club! En annan jämförelse vi snart vill göra.

Av Tomas Hagfeldt
Foto Stephen Szurlej