De besegrade USA - och svenskarna spelade huvudrollen. Två kaptener och två supertalanger såg till att Europa vann Palmer Cup. Här är historien om deras sista dagar som amatörer.

Det är onsdag eftermiddag på Glasgow Golf Club, Gailes Links. Vinden tvingar träden utanför klubbhuset att dansa i otakt och piskar regnet mot rutorna till restaurangen. Mot en fond av skotsk sommar, sorlet från lokala caddies och puttrande haggis sitter två svenska golftalanger inbegripna i ett meningsutbyte om framtidsvision och nutidsrealism. Jonas Blixt böjer sig bakåt i stolen, drar glaset med energidryck med sig. "Det är klart man vill till Ryder Cup. Man tittar och känner att det är där man vill vara. Man måste ha drömmar och höga visioner för att ta sig framåt men sedan är det en helt annan sak om man gör så eller inte", säger han med ett lätt leende. Jonas Enander Hedin sitter lugnt med armbågarna i bordsskivan när han fortsätter. "Ja, Ryder Cup är ju drömmen. Det och Palmer Cup att få ta sig till en major och spela bra. Men nu är vi här. Fortfarande amatörer. Vi ska spela den här tävlingen först, sedan kan vi prata drömmar." Vi är långt från Valhalla och majsfälten i Kentucky, men Ryder Cup är ändå nära i ett samtal om nutid och framtid som snart landar i ett potpurri av stolthet. Om att representera sitt land och sin kontinent. "Ja, först vill man ju vinna Palmer Cup", säger Enander Hedin med en självklar ton. Palmer Cup - deras sista tävling som amatörer och avstampet ut i proffslivet. Europa mot USA. De bästa collegegolfarna från en världsdel mot de bästa collegegolfarna från en annan. Framtiden mot framtiden. "Det här är ju lite som Ryder Cup, bara att det inte är så mycket runt omkring. Ett Ryder Cup i miniatyr", säger Blixt och nickar lätt till sig själv. Två dagars spel i stället för tre, lite publik i stället för mycket men fortfarande vi mot dem. Fortfarande europeisk kollektivism mot jänkarnas patriotism kryddat med en historisk rivalitet.

"Det kommer nog bli väldigt jämnt, men amerikanerna är nog lite vassare. De har bättre spelare om man ser individuellt. Och så är de rejält revanschsugna efter att ha fått historiskt med spö senast det begav sig i Skottland." Dustin Roberts är en blek, fräknig, typiskt brittiskt rödhårig amerikan och kommunikationschef på arrangerande GCAA, Golf Coaches Association of America. Med engagerad ton och lite släpig röst varvar han social ödmjukhet med optimistisk segervisshet. Amerikaner tror på sig själva, de gör på nåt sätt alltid det, och plötsligt har Dustins "amerikanerna" som tidigare uttalades som tredje person blivit en del av jaget. "Vi vinner det här. Vi förlorar inte som vi gjorde då en gång till." "Då" var platsen Prestwick Golf Club, utmed havet bara någon mil söder om Glasgow Gailes, och året 2006. Jänkarna lyckades inte läsa vinden, gick vilse i ruffen, förlorade matchen mot de svårtämjda greenerna och matchen mot européerna med historiska 19,5-4,5. Förra året på Caves Valley i Maryland vann förvisso USA stort med 18-6, men nu vill de göra det också här. Vinna stort mot Europa i Europa.

Krossen 2006 skar nämligen upp ett sår i den amerikanska självkänslan som fortfarande är öppet, som kräver en förnedring åt andra hållet för att läkas helt. De är laddade och taggade, positiva och övertygade. "Det blev för stora siffror den gången. Det var viktigt att vi fick vinna stort förra året, även om Europa fortfarande har rekordet för största segern. Det börjar bli ordentlig rivalitet här nu", säger Dustin. Nu är platsen som sagt Glasgow Golf Club, Gailes Links, en bit in från kusten någon mil norr om Prestwick. En ganska öppen inlandslinks med smala fairways, kraftig vind och hårda och svårgreppade greener. En bana amerikanerna säger att de kan - men som historiskt sett talar mot dem.

Det är den totalt tolfte upplagan av tävlingen - namngiven efter legenden med Arnold i förnamn - och ställningen inför 6-4-1 till amerikanerna. Men försprånget var tidigare större. Efter starten 1997 vann USA fyra av de sex inledande tävlingarna, även om motståndet då "bara" var Storbritannien tillsammans med Irland. Men sedan hela Europa samlades under gemensam flagg har de vunnit tre av de fem senaste. "Och nu ska vi äta in det försprånget lite till", skrattar en bekant röst från en man klädd i regnkläder med Palmer Cup-logga på, en stor regnhatt nerdragen över huvudet och en svart golfsko på ena foten och en vit på andra. "Och det tror jag nog vi kommer göra också." När det tidigare proffset Mårten Olander skär sig från den typiska imman och dimman och kommer fram så gör han det segerviss och med en ganska skönt okonventionell skoklädnad på klubben som är den nionde äldsta i världen. Ett ställe där det är förbjudet att byta om till golfskor vid bilen på parkeringen och som i allmänhet omges av ett konservativt skimmer. Han ser min blick, replikerar med ett skratt. "Jorge (Campillo) fi ck dubbla svarta skor hemskickat, (Jonas) Blixt fick dubbla vita, och för att alla skulle kunna ha samma färger på skorna så valde vi att styra upp det i svartvitt i stället", säger Olander. "Det kan säkert bli gnäll från någon bakåtsträvare, men de flesta verkar gilla det." En bit bort står ett annat gammalt svenskt golfproffs i form av Adam Mednick och ögnar svingar på ranchen. När Mårten fick frågan om han ville bli kapten för det europeiska laget ställde han nämligen lika snabbt frågan till Mednick om han ville assistera. Det ville han.

"Jag hade inget uppbokat under den här tävlingen och då var det ingen tvekan! Det är en ära att få vara med de här talangerna", säger Mednick. Ja, vem vill inte se framtidens golfare fånga dagen? Och vem vill inte vara med om att lotsa ut två svenskar i proffslivet? När Blixt och Enander Hedin gör sin sista tävling som amatörer så har de två rutinerade landsmän och forna proffs som mentorer. När totalt tio personer väljs ut från en kontinent med dryga 700 miljoner invånare så kommer fyra från ett land som huserar nio. En svenskfest i europeisk skepnad - men utan att Olander och Mednick haft några fingrar med i spelet. "Jag sade direkt att jag hade för dålig koll på europeiska collegespelare och att jag inte ville ha någon roll i urvalsprocessen. Att två svenska spelare kom med beror bara på att de har presterat bra nog, och det är ett fint kvitto för svensk golf", säger Mårten Olander. De har båda vuxit upp i Sverige men samtidigt fostrats i USA, båda har valt att ta vägen förbi ett amerikanskt college innan steget till proffsspel togs. Samma tanke, samma anledning, olika universitet. "Jag var helt enkelt inte bra nog att bli proffs för fyra år sedan och då kändes det här perfekt", säger Enander Hedin som pluggade på University of North Carolina och blev förste golfaren därifrån att bli utnämnd till second team all-american. De åtta högst rankade collegespelarna i hela USA utnämns till first team all american, nästa åtta till second team och sedan upp till fourth team. Blixt sitter bredvid och nickar. Han läste på Florida State, rankas som sjua och tog sig därmed hela vägen högst upp till first team all american. "Jag var inte bra nog heller. Nu är man en bättre golfspelare på alla plan. Man är privilegierad på en del sätt där borta. Collegeidrotten är så stor, det finns sådana resurser", säger han medan Enander Hedin sporadiskt börjar droppa exempel. "Vi har spelat på bra banor under riktigt bra förutsättningar, vi har spelat mot de bästa och vi har hela tiden blivit omhändertagna på bästa sätt." Den tiden är över nu. Direkt efter Palmer Cup blir de båda proffs och börjar om från en ny början. "Det är det man jobbat för sedan man var liten och det ska bli kul. Men steget är stort, och först av allt så ska vi vinna det här. Vi har mött de flesta amerikanerna tidigare och kan dem", säger Blixt. "Vi har stora chanser. Håller vi oss på banan och spelar som ett lag kommer vi ta det här", säger Enander Hedin.


Torsdag morgon. Olander och Mednick har valt att para ihop Blixt och Enander Hedin i tävlingens första foursome och har inte svårt att motivera varför. "De har olika personligheter men kompletterar varandra bra. De är smarta, strategiska och kan den här linksmiljön", säger Olander. Om en viktig del av ledarskapet handlar om fingertoppskänsla och att få spelare att prestera tillsammans och vid rätt plats och tidpunkt, så visar kaptenerna lovande tecken på den egenskapen. I ganska blåsiga förhållanden turas svenskarna om att hålla sig på fairways och sätta puttarna i kopp samtidigt som Chesson Hadley och Adam Mitchell har det tyngre bland oberäkneliga studsar och hård vind. Enander Hedin/Blixt behöver inte chansa i sitt spel och kan kontrollera hem den första europeiska poängen med seger, 1 up. "De håller</pb> sig på banan och utanför trubbel. Det är viktigt. Annars har unga spelare ibland en tendens att vilja lite för mycket och bli för aggressiva, och en sådan här bana kan göras ospelbar om man harvar ute i skiten", säger Olander med en belåten min efteråt. "Det är bättre att spela kortare och ha en sexa eller sjua in än ha en wedge från ruffen, och så spelade Jonas och Jonas nu." Det gjorde inte så många amerikaner. Underläget efter förmiddagens foursome var 2 ½ - 1 ½ efter att många haft stora problem med vinden, speciellt på de inledande hålen. De spelade ofta för högt in i den, försökte styra den i stället för att låta spelet styras av den. Eller som Blixt säger med skakande huvud och ett brett leende efter fantastiskt inspel på tredje hålet i eftermiddagens singelspel.

"Såg du? Jösses. Jag spelade den helt fel, men vinden åt upp den fullständigt. Det är fan som ett lotteri det här ibland, som att dra triss varje gång man slår." I så fall har han tur med skrapandet, men det är lättare att spåra matchutgången genom skicklighet och strategi. Medan Blixt håller huvudet kallt så missar Adam Mitchell fl era korta puttar, trycker inspel och tappar humöret. Jonas sänker puttar, håller sig på fairway och när han missar så reparerar han skadan lika snabbt. Som på 14:e hålet, efter att han vittjat en greenbunker kort höger så lägger han upp den två decimeter från pinn och dödar matchen, 5 & 4. Lite tyngre går det för Enander Hedin, som tidigt hamnar i underläge och får kämpa, spela aggressivt och satsa för att komma ikapp, en svår uppgift på en bana som ofta kräver ränta av den som tar ett lån. Men Jonas biter ihop, gör det bra och inför en svår putt på 16:e och möjligheten att hämta in till 1 down står kapten Olander bredvid och manar på. "Det är läge nu va? Det är läge nu? Den är din. DEN ÄR DIN! Ta den! Braaa slag! Aaron Goldberg lyckas dock samla ihop spelet, dela 17:e, gå ut på 18:e med dormie 1 up. Han avgör efter att ha spelat med breda marginaler samtidigt som Enander Hedin lägger inspelet i en bunker kort vänster om green. Jonas är besviken, men håller ryggen rak. "Surt, såklart. Jag hamnade efter tidigt och gav mig aldrig riktigt chansen. Det är svårt att behöva satsa varje slag, men jag tycker ändå jag gör det bra som tar det till 18 hål", säger han med lite distanserad blick. USA spelar - förstås! - bra i singlarna och vinner fem av åtta matcher. Ställningen efter första dagen: Europa 5 ½ - USA 6 ½.

Fredag morgon. Jonas och Jonas öppnar återigen förmiddagens foursome tillsammans och spelar även i dag mycket rutinerat, strate giskt och imponerande. Amerikanerna försöker hänga med, men när puttarna smiter utanför hamnar också känslorna utanpå. När Jonas Blixt i regnet drar ner sina regn byxor till knäna när han puttar, efter som puttern annars kommer i kontakt med tyget, klagar Aaron Goldberg och Michael Thompson på att det ger stabilitet kring benen. Jonas och Jonas skakar kollektivt på huvudena och svarar med att avgöra matchen redan på 15:e hålet med ett kramkalas som följd.

4 & 3 up. Två blågula foursomestarter, två blågula segrar. "De började bli lite kinkiga och tog till alla medel för att vända på matchen med dormie 4 ner. Lite löjligt, att ha regnbyxorna vid knäna var inte precis till min fördel, men desto skönare att vinna med så stor marginal i stället", ler Blixt och Enander Hedin, vars leende är lika brett, håller med. "De puttade dåligt och tappade stinget lite, men vi spelade bra. Riktigt skönt att få revansch på Goldberg också." Efter att dagens första foursomeseger var säkrad blev den gröna scoreboarden snabbt väldigt blå. Fyra matcher, fyra europeiska segrar och ledning inför singlarna 9 ½ - 6 ½. "De gör det helt fantastiskt allihop", skrattar Olander. Med tre segrar på eftermiddagens åtta singlar som tillräckligt för seger ser läget ljust ut, men Mednick manar till lugn. "Vi vet att de ofta lyfter sig i singelspel, så det gäller att inte ta ut något." Jonas Blixt går ut först av svenskarna och får svårast tänkbara match mot Michael Thompson, världens bästa amatörspelare som nyligen spelat både Masters där han missade kvalgränsen och US Open, där han slutade 29:a. Men Mårten Olander myser bakom sitt regnställ.

"Bra! Han behöver en riktig utmaning. Thompson är rankad etta i USA och i morgon kommer han börja dagen med att skriva på ett gäng lukrativa sponsorkontrakt. Nästan alla vill signa honom. Blixt har en svår nöt att knäcka." Blixt och Thompson bjuder på en sevärd show och efter att ha bytt hål med varandra inledningsvis gör Blixt ett ryck, bland annat med en eagle på banans längsta hål efter en spoon till någon meter från fl agg vilket lämnade få oberörda. Thompson tar sig sedan in i matchen igen och närmar sig sakta, men Blixt visar psyke, vänder en gång till och avgör matchen med en klurig putt på 17:e till 2&1, och knyter en näve i luften. En vinst som gör honom till den tredje mest framgångsrika Palmer Cup-spelaren någonsin med sju vinster på åtta matcher. En dryg timme senare är svensksuccén ett faktum när Jonas Enander Hedin sänker en putt på 16:e, säkrar segern mot Adam Mitchell med 3&2 och även totalsegern till Europa. Till slut: Europa 14 - USA 10, och en europeisk fest i svensk skepnad är på väg att ta sin början. "Jag är extatisk, alla gjorde ett helt fantastiskt jobb... Jag är så jävla stolt", jublar Mårten Olander. "Det kändes riktigt bra det här! Nu kan man bara må bra och njuta av kvällen ", skrattar Enander Hedin. "Ja, fy fan. Det var kul att slå just Thompson, men det viktiga var att vi vann. Nu ska vi njuta av några öl", jublar Blixt. Välförjänta sådana när en fas lider mot sitt slut och en annan ska ta sin början.

Lördag morgon. Lugnet infinner sig på Glasgow Gailes och tweedklädda medlemmar sitter åter i klubbhuset och samtalar om livet och golf, om det som varit och det som komma skall. Samtidigt sitter Michael Thompson med ett koppel av sponsorer och funderar över ett lyxproblem som kallas ambivalens. Samtidigt tittar Jonas Blixt och Jonas Enander Hedin sig i spegeln och ser samma bild som dagen före men ändå inte. Då var de amatörer, nu är de proffs. En ny vandring mot att representera Europa igen har precis tagit sin början.

Av Johan Linderstam
Foto Mattias Bardå