Annika Sörenstam gjorde sin karriärs sista tävling i Europa. Vi åkte till dit för att träffa. två andra spelare som precis fått smak för segerns sötma. Möt Lotta och Emma - våra nya vinnare.

Det märks att något är på gång. Få åskådare har blivit mer än många och första tee är nu överbelamrad med golfentusiaster i väntan på fredagens crescendo. Luften är tjock av förväntan och förhoppning, och en kille i tioårsåldern drar plötsligt sin mamma i armen och pekar med hela armen upp mot den gröna fristaden innanför repen, hopen av pressfotografer med gula armbindlar bryter sig igenom folkhavet för en plats på första parkett och tisslet och tasslet ökar, kameror smattrar och det som alla väntar på är på väg bli ett hårt och gediget faktum. Hon, den största av de stora, ska slå ut och när matchklockans visare i symbios prickar 13.20 tar matchspeakern ton, först med en lägre stämma, sedan stadigt stigande.

"Game 29, from Sweden. Annika Sööörenstaaam" och det stora jublet slungas som missiler mot en himmel på ett minst sagt lynnigt humör. Sedan plockar Annika fram en spoon, peggar upp, slår några luftsvingar och drar sedan en perfekt draw ut till hjärtat av fairway.

Jublet får ny kraft, applåderna tilltar. Det är det första slaget på Annika Sörenstams sista tävling i Europa, det är ännu en anhalt på hennes segerlösa segertåg som tuffat från tävling till tävling sedan hon berättade för världen att hon skulle lägga av. Det har varit pompa och ståt, en upphaussad golfcirkus på jordenrunt-turné, en karusell som snurrat snabbare och snabbare men ändå aldrig riktigt fått fart. Hon har inte vunnit sedan det där beslutet delgavs, men det spelar, säger hon, inte så stor roll. Det är snarare ett välregisserat och ödmjukt farväl till den publik som troget följt henne genom alla år. Först gjorde Annika sin sista tävling i Sverige och på Frösåker, här och nu på Simons Golf Club utanför Helsingör gör hon sin sista tävling i Europa, snart gör hon sin sista tävling någonsin när det där tåget stannar i Dubai för att aldrig starta igen - och frågan alla ställt sig och fortsätter ställa sig är: vem ska fylla skorna som hon lämnar kvar?

För det är ingen tvekan vem som är stjärnan i det här sammanhanget. Bilder på Annika pryder pressackrediteringarna, det officiella matchbladet, de danska tidningarnas extrabilagor och banans affi scher i jätteformat. Och en text som uteslutande skulle kunna handla om att gå i Annikas fotspår ska, eftersom den stigen är omöjlig att följa, istället handla om att skapa egna avtryck, om att gå sin egen väg, om att kliva ur Annikas skugga och kasta en egen. Vi har träffat två personer som har gjort det i år.
De har gått olika vägar, mött olika motgångar, är på olika skeden av sina karriärer. De har samtidigt haft samma lyckade år på Europatouren med sina livs första segrar. Emma Zackrisson, 29, gick från ett mediokert fjolår, genom ett helvetesfyllt kvalspel till att säkra nytt liv på touren för att plötsligt spela sin karriärs bästa golf. Lotta Wahlin, 24, tog timeout från spelandet, kände efter vad hon ville göra, bestämde sig för att satsa och har sedan dess plöjt fram som en speedad ångvält på rankningen.

De är våra nya vinnare - och de spelar golf som att de vet om det. För samtidigt som Annika slår ut omringad av ett hav av människor, ägnar Emma och Lotta sin tid i klubbhuset med att se tillbaka på var sin inledande runda som lovar löften. Emma på -4 efter att ha spelat habilt, träffat fairways, satt puttar och sammanfattat golfens mantra, nämligen att göra det svåra enkelt. Lotta på -3 efter att ha använt en bröstputter för första gången och inledningsvis missat mycket kort, låtit sig stundtals styras av humöret för att sedan tagga igång igen och avsluta med tre birdies på de fem sista hålen. De är två spelare som spelar på topp och men också två spelare som kanske inte skulle varit här. Två spelare med två olika historier, livsöden och framtid. Två spelare att hoppas på, och två spelare där vi börjar berätta om den en ena.

För ett år sedan var det osäkert om Emma Zackrisson skulle fortsätta med golfen på professionell nivå. Hennes bästa placering på touren under säsongen var en 39:e plats, tourkortet var på väg att få vingar, försvinna upp i det blå och framtiden var lika oviss som utgången på ett amatörslag ur St Andrews klassiska "hell"-bunker. Men hon bestämde sig för att ge det en chans till, att satsa alla kort på ett återkval som skulle bestämma riktningen på nästa fas i livet.

"Jag sade till mig själv att om jag inte klarar kvalet så lägger jag skorna på hyllan. Jag skickade in arbetsansökningar till alla möjliga jobb hemma i Umeå och kände att antingen får det bära eller så får det brista. Det fanns liksom två alternativ, antingen skulle jag knegat någonstans hemma nu, eller spelat här på Europatouren. Jag är väldigt, väldigt nöjd att jag inte knegar om vi säger så", skrattar Emma där hon sitter bakåtlutad i en brun skinnsoffa i klubbhusets innandömen. Hon slipper göra det i, ja, i alla fall i ytterligare några år nu. För Emma klev in i kvalet med ett självförtroende som var hackat i bitar och kört genom en kvarn och kom ut som en ny person och en blivande vinnare.

I den första tävlingen på årets säsong och på den första tävlingen efter kvalet, Open de España Femenino på Panoramica Golf & Country Club i april, så kom nämligen också den första segern på Europatouren.
"På kvalet försökte jag ha känslan att 'skitsamma, det går som det går, nu har jag bara kul' och när jag klarade det så försökte jag behålla samma känsla. Att spela golf för att det är roligt. Det gick som sagt väldigt bra i den första tävlingen. Sedan var det lite tungt igen, men det har egentligen gått ganska bra över hela året", säger hon. "Det var en sådan nytändning att vinna, men samtidigt en lite konstig känsla. Här har jag gått och velat vinna hela min karriär, sedan går jag och vinner i den absolut första tävlingen efter kvalet."
Många hade nog trott att den skulle komma tidigare.

Emma, som vann sitt livs första tävling redan som sjuåring (på en poäng), drog till USA direkt efter gymnasiet. Hon läste PR och marknadsföring på college, spelade golf och när hon kom hem 2002 klarade hon direkt höstens kval till Europatouren. Första året, 2003, spelade hon stabilt och andra året tog hon sedan en meriterande andraplats på OTP Bank Ladies Central European Open på ungerska Old Lake.
Men sedan hände något, och spelet försvann lika snabbt som det kom. Skador? Grus i maskineriet? Emma skjuter in pengarna och satsar på "högt vridna förväntningar".

"Det blev bara pannkaka av allting. Inget funkade, inget gick i. Det var en tung period och ju mer jag försökte, ju tyngre gick det. Men sedan dess har jag jobbat väldigt mycket med mental tränare och det känns som att, någon gång här, som allt helt plötsligt föll på plats. Jag lärde mig att hantera nervositeten, lärde mig att verkligen tro på mig själv och polletten <pv/>bara föll ner. Tidigare har jag sagt till mig själv att 'kom igen Emma, du kan det här' inför ett viktigt slag, men tror man inte på det så spelar det ingen roll."
En seger, en fin fjärdeplats på SAS Masters i Oslo och flera topp 20-placeringar senare är det förhoppningsvis historia, och ljusa drömmar har ersatt mörka mardrömmar . Med sprudlande röst försöker hon förklara en pånyttfödelse, en återfunnen kärlek till golfen och en återvunnen tro på sig själv. Hon berättar om viljan att vinna mer, om önskan att någon gång spela i USA, om drömmen att ta plats i en major. Hon poängterar samtidigt att allt det där egentligen inte spelar så stor roll. "När allt kommer omkring så handlar det om att ha kul på banan", skrattar Emma och någon som varit på botten och vänt bör veta. Hon har kul nu, det känns lite som att hon hittat hem igen.

Att Lotta Wahlin var nära att inte vara här handlar inte om nästan tappade tourkort. Det handlar om motivation, ambition och vision, om en tjej med en talang som hon inte riktigt visste om hon ville utnyttja. Efter gymnasiet tog hon nästan helt ledigt från golfen och tog jobb som receptionist på ett kontor. Men efter ett och ett halvt år i träda så kände hon att något var tvunget att göras. Alternativen? Två. Plugga industriell ekonomi eller pegga upp bollar. Valet vet vi.

"Jag var okej på golf då men inte seriös, jag hade väl runt fem i handicap utan att träna så mycket. Men så bestämde jag mig för att satsa. Jag såg att kompisar blev bättre och jag fi ck en känsla. Nu låter jag nästan religiös, men det kändes lite som att jag hade en gåva, i alla fall något speciellt, och jag kände att jag ville ha gjort allt jag kunnat göra med golfen när jag blev gammal." Utgången vet vi.

2004 blev hon proffs, fyra år senare placerar hon sig som sexa på Europatourens totala pengalista och de två första segrarna ligger redan i box. Den första kom i Turkiet i maj och är inte vilken seger som helst. Med tolv slags marginal till tvåan så är det den näst största segermarginalen någonsin på damernas Europatour, endast Laura Davies har vunnit med större marginal (15 slag). Och i augusti kom den andra när hon vann ett särspel mot Martina Eberl i Wales. Två segrar och två väldigt olika sätt att segra på.

"Ja, den ena var överlägsen, den andra tajt. Om jag är i något av lägena igen så vet jag att jag klarar av båda. Det är väldigt viktigt att lära sig vinna. När jag låg i ledning i Wales så visste jag att hade vunnit tidigare, och när jag ledde i Turkiet så visste jag att jag hade vunnit på svenska touren. Vinster föder vinster, det där sitter mycket i huvudet", säger Lotta. Hon vann sin första tävling och siktade direkt på sin andra. Hon vann sin andra och siktar redan på sin tredje. Mycket vill ha mer, och Lotta är inte nöjd. Inför året satte hon som mål att vinna tre tävlingar och den som kan sin matte kan räkna själv.

"Först hade jag en seger som målsättning, men jag visste att om jag vann en så skulle jag inte vara nöjd med det. Så jag bestämde mig för att vinna tre och när jag vann första så var min första tanke 'två kvar'. Jag är lite kaxig, jag har höga mål, men det här är mitt jobb och jag visste att jag hade det i mig."

Det låter självklart när hon säger det och hon ber inte om ursäkt för att hon gör det. Lotta är redan bra, nu ska hon bli bättre, sedan ska hon. ja, typ bli bäst, även om hon säger det med andra ord. "Nästa steg är att lägstanivån ska bli mycket bättre. Och mitt humör måste bli bättre. Jag vill vara med och känna att jag kan vinna alla tävlingar på Europatouren och det kan jag inte idag, så bra är jag inte. Sedan vill jag vinna rankingen på Europatouren och känna att jag är en av de bästa, alltid. Sedan, när jag väl kommit dit, så vill jag ta nästa kliv", säger hon. Märk ordvalet. Inte om hon tar nästa kliv, utan när. Lotta Wahlin skrattar när jag poängterar det, rycker lätt på axlarna. Hon siktar högt för att hon tror att hon kan ta sig högt, inte för att hon ska ta sig till trädtopparna för att sedan falla ner.

"Jag har inga direkta svagheter, samtidigt har jag inget jag är väldigt bra på. Jag är halvbra på allt, och precis allt kan bli bättre. Min styrka är min svaghet och min svaghet är min styrka. Ju mer jag spelar inser jag hur mycket jag inte kan, men jag utvecklas hela tiden och det är skönt att lyckas utan att vara fullkomlig."

Hon berättar om hur mycket hennes caddie Andy Danewid betytt för hennes spel, hur hon måste lära sig tygla sitt humör, om hur arg hon kan bli när någon i publiken applåderar åt ett slag hon är missnöjd med. "De kanske tyckte det var bra, men jag tyckte det var skit. Då blir jag förbannad. De kan ju inte känna mig, men det är en fin balansgång att vara en vinnarskalle. Jag spelar som bäst när jag är lite likgiltig, varken glad eller arg", säger hon. Sedan skrattar hon. Jag vet inte om jag ska ta det som ett gott tecken eller dåligt omen.

Fredag blir lördag, lördag blir söndag. Både Lotta och Emma sliter för slagen under mellandagen, ger och tar, varvar vardera tre birdies med fyra bogeys och tappar till toppen, men båda är nöjda med att de inte tappade ännu mer mark. Och under sista dagens spel lyfter sig båda igen, och Lotta som med stabilt spel tar sig in på tre under par har häng på toppen och slutar femma. Emma inleder första nio med två birdies, men en tung dubbelbogey på 15:e gjorde dur till moll, och hon föll från delad femte till delad fjortondeplats. När de sammanfattar gör de det med blandade känslor. Har man vunnit vill man vinna igen, varje gång.

"Men det var skönt att avsluta bra, även om det väl inte var någon drömgolf det här. Men efter att ha spelat min första tävling med bröstputter så tar jag ändå med mig många positiva minnen", säger Lotta. "Jag är ganska nöjd, trots allt. Men det var synd med dubbeln på femtonde, där föll jag som en sten", säger sedan Emma med en lätt underton av besvikelse.

Men alla vinnare kan inte vinna, och när sedan Annika Sörenstam, i ledarboll, hålar ut på artonde så är det hennes sista tävlingsslag någonsin på europeisk mark och en putt som ger henne en ensam tredjeplats. När vinnaren Martina Eberl sedan tackar idolen Annika för chansen att få spela med henne under tre dagar och för allt hon gjort inom golfen, så berättar Sörenstam själv om tacksamhet, om en insikt att det faktiskt är över i Europa nu, om nostalgi och känslor som verkar röra sig i periferin till melankoli. När hon berättar om det så gör hon det återigen som bästa svenska. Men så hör jag ekot av några ord som Andy Danewid sade till mig tidigare under helgen.

"Alla frågar alltid om Lotta ska bli den nya Annika, om hon ska gå i hennes fotspår. Men vem kan göra det? Ingen. Lotta och de andra måste få gå sin egen väg, de måste få axla den uppgiften tillsammans."

Sedan kan vi ta en titt på svenskornas resultat på sidan här till vänster. Vi kan nog kalla det för kollektivt ansvarstagande.

Av Johan Linderstam
Foto Mattias Bardå