British Open 2008 - Justins långa väg mot toppen

British Open 2008 - Justins långa väg mot toppen

Publicerad

Under ett förtrollat veckoslut för tio år sedan charmade JUSTIN ROSE en hel golfvärld. Sedan kom den tuffa tiden. När han nu återänder till Royal Birkdale så gör han det som Europas bäste spelare. SÄLLAN ÄR MOTGÅNGENS gravitation så stark som i golf. Ett självförtroende som byggts upp i tio år kan förintas på några månader. Eller om vi säger så här: Det går väldigt snabbt att komma ned till marken om du hoppar från tionde våningen. Men att gå uppför trapporna till samma våning kan vara ganska mödosamt och tidskrävande.

Justin Rose vet allt om det. Det är nu 10 år sedan han var med om ett förtrollande veckoslut på Royal Birkdale. Han slutade 4:a i The Open Championship, och det vore kanske inte så hemskt märkvärdigt om det inte vore för att Justin Rose, förra årets europa-etta, då var amatör och blott 17 år gammal. Och på det 18:e hålet sänkte han sitt inspel från 100 meter. Hans allra sista slag som amatör. När jag träffar Justin Rose, på just Royal Birkdale, tio år efter det magiska veckoslutet, kommer en man fram till honom, en medlem i klubben. Han vill skaka hand och prata med Justin och vad väljer han att prata om? Jo, hans sista slag som amatör. Det är ett klassiskt stycke engelsk idrottshistoria. Som en frispark av Beckham mot Grekland, som ett långt trestegshopp av Jonathan Edwards. Lobbwedgen han använde sitter bakom glas i klubbhuset. Det är ett slag England aldrig glömmer, kanske för att det fanns så många löften i den där avslutningen. Löften som inte infriades förrän många år senare, 2007. Justin Rose är som en saga men ingen vacker saga, mer som en berättelse av Bröderna Grimm. För efter Birkdale kom svackan. I spelet och i livet. Som proffs missade han 21 kvalgränser i en följd och det självförtroende som byggts sedan han som 11-åring för första gången gick under 70 existerade inte längre.

Och inte ens när han i sitt 22:a försök, i Compaq European Open på Slaley Hall 1999, klarade en kvalgräns fick han känna sig glad. Han gick ut först av alla på lördagsmorgonen, slog bort en boll, hamnade på klockan och kom sist av dem som klarat kvalet. Han tappade kortet på ET, var nere och vände på CT innan han kom tillbaka och vann sin första tävling 2002. Två år senare dog hans far och när det gäller Justin Rose och hans far så talar vi om en relation som påminner om den som fanns mellan Tiger och Earl.

FÖRRA ÅRET avslutade han säsongen som etta på Order of Merit. Men att han ändå bär Englands hopp om en ny majorseger på sina axlar beror nog mer på vad han uträttade för 10 år sedan och i fjol än på det han gjort i år. För ännu en gång har spelet vänt honom ryggen men nu beror det på en plågad rygg. Golf Digest träffade honom - på den bana han slog igenom: Hur känns det att vara tillbaka på banan? Vad väcker det för minnen? Mina minnen från den veckan är ganska diffusa. Många kommer nog faktiskt från det jag själv sett på TV. Men jag minns publiken, jag fi ck ju praktiskt taget stående ovationer på varje green. Som på 18:e på söndagen... det minnet måste ju vara knivskarpt? Vad kände du där, när du skulle slå? Ja, jag såg leaderborden, och jag visste att även om jag skulle göra en trippelbogey så skulle jag komma på topp 10. Så jag kände ingen press. Är banan sig lik eller ser du några stora skillnader? Ärligt talat så kommer jag inte ihåg banan så väl att jag kan göra några jämförelser. Nu spelar vi ju i rätt bra förhållanden, så även om banan just nu är ganska tuff så känns den ändå ganska lätt, tack vare vädret. Men jag tror inte de har gjort så stora förändringar. De sa att de har gjort 16 förändringar men jag tror att det är ganska små förändringar. Banan är väldigt rättvis. Den är ganska plan för att vara en linksbana. Landar du på fairway så ligger bollen på fairway. Vad var vändpunkten för dig? Var det ett speciellt ögonblick eller var det en rad händelser? Det var en lång kamp, faktiskt. Jag jobbade hårt och försökte använda mig av de positiva saker som jag kunde hitta i varje situation. När jag kom till Challengetouren och klarade några kvalgränser så sa jag till mig själv: "Jag blir bättre."När jag fick tillbaka mitt kort till ET, sa jag: "Jag blir bättre." Följande år kom jag på 30:e plats nåonting på Order of Merit... "Jag blir bättre." Så det handlade om att hela tiden ta små, små steg framåt. Allt som hände försökte jag hitta något positivt i, hela tiden sa jag till mig själv att jag håller på att bli bättre. Utifrån såg det kanske inte ut som att jag gjorde några framsteg men jag hittade hela tiden ljuspunkter. Vad är det med det här spelet som är så gäckande; som gör det så svårt? Det är oerhört svårt, marginalerna är så små. Och det slår sig på huvudet. Det handlar så mycket om självförtroende. Och det är något du kan förlora väldigt snabbt. Du måste intala dig själv att du kan klara det. Det är svårt. Men jag har jobbat väldigt hårt för att komma tillbaka. Det är inte så att jag bara har spelat på utan framgången är ett resultat av väldigt hårt arbete. Självförtroende... den där veckan i juli för 10 år sedan, då var du ju fyra i världen - som amatör dessutom. Vad betydde det? Jo, visst, för all del. Men så börjar man tänka: Var det en bara en engångsföreteelse... a flash in the pan? Faktum är att jag jobbade på att försöka få The Open Championship ut ur mitt medvetande. Det satte bara press på mig. Jag gick långt tillbaka. Jag var en bra amatör, jag var den yngste Walker Cup-spelaren genom tiderna, jag vann England under 16 och England under 18 när jag var 14 år. Så jag måste ju vara bra. Jag måste ju ha talang för spelet. Framgången i The Open 1998 blev bara en distraktion så jag var tvungen att tänka bort det. Låtsades att det inte hänt. Jag var väldigt ung och om jag bara kunde få arbeta på med mitt spel utifrån mina tidigare meriter och utifrån min normala utvecklingskurva, så skulle jag ana jag ljuset i tunneln. Har du lärt dig handskas med pressen? Nu är vi tillbaka på Royal Birkdale, folk minns vad du gjorde här för 10 år sedan... Det kan ju bli mycket fokus på dig och det som hände då - med de förväntningar som följer på detta. Ja. Det kan bli en press. Men jag tror att jag är mentalt medveten om att det är så. Jag har accepterat det faktum att folk nu kommer att vilja prata med mig om det som hände för tio år sedan. Men det roliga överväger. Det är roligt att komma till The Open Championship som Europaetta, och som en av världens tio bästa spelare. Jag kan komma tillbaka med huvudet högt. Om jag hade kommit hit efter en tid fylld av problem. Då skulle jag komma hit och önska att saker vore annorlunda. Men det gör jag inte. Jag tycker det ska bli skönt. Jag har uppnått en hel del inom golfen och nu är det ett tioårsjubileum sedan jag slog igenom. Men nu är det dags att gå vidare. Nu är det dags att att itu med de kommande tio åren.

Av Tommy Jeppsson
On
Off

0 kommentarer

http://www.golfdigest.se - aktuellt nummer

Golf Digest 2014-3

I årets tredje utgåva var vi på plats när PGA National i Bara öppnade för säsongen. Vi följde spelet på de tre hål som vi tror kan spela en nyckelroll i årets upplaga av Nordea Masters. Vi har också träffat en legend på Bay Hill – Arnold Palmer. Dessutom spekulerar Fredrik Wetterstrand i hur det skulle vara om vi gjorde golfhålen dubbelt så stora. Utöver detta – en massa nyttiga tips som kommer att ta ditt spel till nya höjder.

Läs mer