Drömspel - Royal Birkdale, Liverpool

Drömspel - Royal Birkdale, Liverpool

Publicerad

Mellan de enorma sanddynerna ligger ROYAL BIRKDALES platta fairways. Och de är riktigt, riktigt platta. PÅ ROYAL BIRKDALE GOLF CLUB, värd för British Open 17-20 juli, finns en gåta: Varför är banans fairways så gästvänliga för besökande golfspelare? Håll bollen på det fi nklippta så är du garanterad ett plant läge. Det finns inga kullar och dalar som i ett böljande hav. I alla andra delar är Royal Birkdale en bana i världsklass - vi rankar den som nummer 18 på vår lista över de 100 bästa banorna utanför USA - i en overklig miljö, en gungande och virvlande sträcka av sandiga kullar längs Lancashire-kusten i England. Dynerna, som sedan länge piskats upp till toppar av stormvindar från Irländska sjön, ramar in alla hål och isolerar dem från varandra. De är de högsta och mest dramatiska sanddynerna i Open-rotationen, och har givit Birkdale överlägsna åskådarplatser sedan man hade The Open 1954. Eftersom de flesta utslagsplatser är placerade uppe på sanddynerna, och bansträckningen byter riktning nästan på varje hål, kan nyckfulla vindar ytterligare komplicera för spelarna. Den djupa ruffen kan vara döden för scoren, bunkrarna kan vara irriterande placerade och greenerna lömska med sina unduleringar. Man ser aldrig havet under en runda på Royal Birkdale - mellan banan och havet ligger en kustväg - men det här är en klassisk linksbana. Utom när det gäller dess fairways då. Linksbanor karakteriseras vanligtvis av oändliga knölar och hålor, som på St Andrews och Royal Troon, eller av de lutningar och svackor som finns på Carnoustie och Royal Lytham. Men Royal Birkdales fairways är platta. Helt platta. Lika platta som magen på en supermodell. Självklart finns det undantag. Nians fairway, som går längs en ås, har dramatiska unduleringar, särskilt kort om greenen, och de två par 4-hålen tio och sexton spelas båda uppför till upphöjda greener.

Men ettans fairway är plattare än klubbens parkeringsplats (som ligger i en liten sluttning). Åttans fairway är som ett biljardbord, med fickor i form av pottbunkrar, slumpmässigt utlagda mestadels till höger. Elvans fairway, med bunkrar omgärdade av kullar i mitten, är mer som ett snookerbord. 17:e hålets fairway är en korridor med heltäckningsmatta, utlagd mellan två enorma väggar av segt gräs, innan den svänger vänster till en green som är som en trappa. På Birkdale är det banans fairways och inte dess greener som är dansgolv, bildligt talat, och i generationer har journalister och kritiker bortförklarat, gjort förmildrande omskrivningar och till och med ursäktat den uppenbara bristen i en i övrigt fantastisk layout. "Beslutet att välja de relativt platta områdena på Royal Birkdale som fairways betyder att den traditionella nyckfullheten i linksgolf saknas", har en skribent sagt. "Dessa platta fairways - med mycket få unduleringar - ger varken konstiga studsar eller luriga lägen", skrev en annan. Banans fairways " . var inte det äventyr som de skulle ha kunna varit", skrev en tredje. I KLUBBENS HISTORIEBOK från 1989 finns en intressant syn på saken: "Avsaknaden av blinda slag och undulerande fairways som traditionellt är associerade med linksgolf ger därför Birkdale ett rykte som en av de mest rättvisa mästerskapsbanorna." Vi kan förlåta klubbens historiker för hans antydan att deras bana är ett av de godaste bakverken. Det är svårare att förlåta att klubben inte ger någon förklaring till hur eller varför banans fairways blev så platta, så snälla och så otraditionella. Klubben rapporterar bara att de alltid varit på det viset, ända sedan Frederic G. Hawtree, från den berömda banarkitektfirman Hawtree and J.H. Taylor, lade ut banan 1932, och då ersatte en tidigare version av Birkdale som avslutades med ett blint par 3 (nu fjärde hålet). Trots att klubben underförstått menar att Hawtree accepterade marken som han fann den, finns det inget bevis för att dalarna mellan de enorma sanddynerna var lika plana som kistbottnar. De har uppenbart plogats och skalats av till sin brist på former. Man behöver bara klättra upp till toppen på någon av de omkringliggande sanddynerna och titta utåt mot det orörda naturliga linkslandet som omger Birkdale för att se att det inte finns en plan yta att uppbringa någonstans. Det finns en logisk förklaring till Birkdales fairways. Klubbens webbplats indikerar att vissa växter på banan vanligtvis brukar finnas i fuktiga våtmarker: "Den här växten påminner oss om att fairways först lades ut längs naturligt fuktiga dynsvackor, så kallade dynvåtmarker."

Dynvåtmarker är, enligt geologer, hålor och svackor i kanten av sanddyner, vars botten vanligtvis är under den naturliga grundvattennivån. När Hawtree skulle lägga ut banan mellan sanddynerna var han tvungen att använda de här sumpiga områdena. Men innan han kunde använda dem som fairways var han garanterat tvungen att fylla igen dem så att han kom upp över grundvattennivån. Så varför då inte skapa intressanta unduleringar när de fyllde igen svackorna? Det kan tänkas vara så att på 30-talet, när det var ont om företag som byggde golfbanor, fi ck man anlita en lokal vägbyggare för att göra arbetet, och som då skrapade av höjderna och fyllde i svackorna så att det blev en serie plana vägbankar mellan dynerna. OM DET LÅTER OSANNOLIKT, ta då 1967, när en lokal entreprenör anlitades för att, under ledning av arkitekten Fred W. Hawtree (Frederics son), skala bort toppen på en sanddyn mellan tee och green på det fjärde hålet, par 3, så att spelarna skulle kunna se botten på fl aggan. Entreprenören blev lite för ivrig och tog bort hela dynen så att det fjärde hålet i dag är det bredaste och mest intetsägande på hela området. Hawtree var naturligtvis inte glad, men han kunde inte göra något för att korrigera misstaget. Om sonen inte kunde kontrollera en jordfl yttare, kan vi då klaga på att hans far inte lyckades inspirera fantasin hos ett helt arbetslag? Ja, faktiskt. Ingen fyller igen ett hål med en kulle om de inte får instruktioner om att göra det.

Vår teori om Birkdales fairways är så klart bara en teori. Men den känns vettigare än klubbens prat om att banans fairways gjorts i något grundläggande rättvisesyfte. Nästan alla Open som spelats på Birkdale har givit upphov till någon förbättring av banan. Efter 1961 års Open, som Arnold Palmer vann i extremt väder, ansåg man att 17:e hålet, par 3, stoppade upp åskådar flödet och det övergavs till förmån för ett nytt par 3-hål, det 12:e, som skapades av Fred W. Hawtree i orörda sanddyner. Det är ett hål som är utomordentligt i sin skönhet och svårighet, och anses idag vara ett av världens bästa par 3-hål. Enligt klubbens historia sägs Freds far ursprungligen ha planerat ett hål i samma område, och klubben har en gammal F.G.-ritning med en skiss på hålet som bevis, men det man har är den Hawtree & Taylor-ritning där den yngre Fred skissade på sitt föreslagna nya hål på 60-talet. Efter The Open 1965, Peter Thomsons femte Open-titel och andra på Birkdale, anlitades Fred återigen, den här gången för att arbeta med banans bunkrar. Han gjorde det motvilligt. Hans fars arbetare hade karvat ut bunkrar med "snirklingar som i en spetsgarnering", skrev Hawtree senare. "Tyvärr byggdes många av hans bunkrar om enligt den skotska modellen [pottbunkrar med torvade kanter] av praktiska skäl på uppdrag av R&A:s Championship Committee."

Till 1991 var Birkdales greener nästan lika platta och intetsägande som banans fairways. Men när British Open den sommaren spelades på långsamma och mjuka greener ("Det var som att slå in bollen till en tvättkorg full med kläder", sa Jack Nicklaus), byggde klubben om alla greenerna för att förbättra dräneringen. Martin Hawtree, son till Fred W, sonson till F.G., översåg uppgiften. När han bytte ut åtta tum "svart och illaluktande sörja" mot en blandning av sand och jord övertygade Martin klubben att lite unduleringar av ytorna skulle vara en bra idé, trots att en del medlemmar trodde att knölar och svackor skulle göra greenerna lätta att läsa. Trots alla ombyggnader har klubben inte gjort något med konturerna på fairways:

"Det skulle vi aldrig göra", säger sekreteraren Michael Gilyeat. "Vi är vad vi är. De är det som skiljer oss från andra. Vi föredrar att ligga mellan sanddynerna i stället för över dem. Vi är inte Royal St. George's, med sina höga hål och blinda slag. Det finns inga tankar alls på att skapa något sådant. Det skulle vara väldigt radikalt för den här klubben." MINNESVÄRDA ÖGONBLICK PÅ ROYAL BIRKDALE Ingen britt eller europé har lyckats vinna en Open-titel på Birkdale. nr.1 1976, runda 1: Tom Watson öppnar försvaret av den titel han vann på Carnoustie året innan med en drive ned i en fairwaybunker, vilket ledde till en trippelbogey. Han missade sedan kvalgränsen. nr.4 1991, runda 4: Ian Baker-Finch gör sin tredje birdie i rad när han sätter en tvåmetersputt. Med en delad ledning inför söndagen öppnade han med 29 slag och vann sin första och enda Major-titel. nr.6 1954, runda 3: Peter Thomsons andraslag på det 428 meter långa hålet fastnar i sandkullarna till höger om fairway, vilket ger honom ett blint slag på 90 meter. Han sätter upp bollen till en halvmeter, räddar par och vinner den första av fem Open-titlar.

1983: Den sjätte greenen vandaliseras på fredagsnatten av anhängare till Dennis Kelly, en dömd mördare. Slogans skärs in i gräset vilket tvingar fram lägesförbättring på greenen under resten av tävlingen. nr. 9 1983, runda 2: Denis Durnian, en 33-årig engelsk klubbpro tvåputtar från två meter för par och en utrunda på 28, den lägsta niohålsrundan i Major-historien.

1991, runda 3: Engelsmannen Richard Boxall, två slag från ledningen slår en drive. En smäll hörs och Boxall kollapsar. Han har tagit i så mycket att han brutit benet och förs till sjukhus i ambulans.

1998, runda 1: Tiger Woods slår en drive till 20 meter från green på det 376 meter långa hålet, och gör birdie med en enkel chipenputt. Han delade ledningen efter en inledande 65:a. Trots en tredjerunda på 77 slag lyckades Woods, 22 år gammal, bli trea, ett slag från särspelet. nr.10 1991, runda 3: Davis Love III går ut på 30 slag och närmar sig ledningen, men faller sedan tillbaka efter en katastrofal kvadrupelbogey. nr.13 1976, runda 4: Johnny Miller chippar i för eagle. Hans medtävlare, Seve Ballesteros, 19 år gammal, skakar hans hand. Millers avslutande 66:a ger honom segern med sex slag. nr.14 1983, runda 3: Hale Irwin tappar för ovanlighetens skull koncentrationen och luftmissar en pytteliten putt för par. Han slutade sedan ett slag efter vinnaren, Tom Watson. nr.15 1998, särspel: Sedan Mark O'Meara och Brian Watts båda kommit in på 280 slag inleder O'Meara särspelet över fyra hål med en birdie för en ledning på ett slag som hjälper honom till titeln. nr.16 1961, runda 4: Arnold Palmer tar en järnsexa och slår i väg både bollen, ruff, snår och buskar på andraslaget till höger om fairway på det som då var det femtonde hålet, 348 meter. Mirakelslaget träffar green och Arnie vinner med ett slag för sitt första Open.

1965, runda 4: Försvarande mästaren Tony Lema missar en birdieputt som skulle ha givit honom delad ledning och avslutar sedan 5-6. Peter Thomson tar hem sin femte och sista Open-titel. Lema dör i en flygkrasch året efter. nr.17 1954, runda 4: Peter Thomsons andraslag på det som då var det 466 meter långa 16:e hålet hamnar i en bunker kort vänster om greenen, vilket ger honom det svåraste golfslag som finns - det långa bunkerslaget, med en svår stans. Från 20 meter slår han upp bollen till några centimeter från hålet för en enkel birdie. Han vinner sedan den första av sina fem Open-titlar med ett slag.

1961, runda 2: När Arnold Palmer slår sitt tredjeslag på det som då var det sextonde hålet, från en liten greenbunker, får vinden bollen att röra sig. Han meddelar sin medspelare om regelbrottet och får en sjua i stället för en sexa. Han går trots det runt på 73 slag i ett av Open-historiens värsta väder, med stormande vindar. Det var en av hans bästa rundor i karriären och lade grunden för hans seger.

1971, runda 4: Lee Trevino, som lett med fem slag, drar sitt utslag in i de buskiga sandkullarna till vänster. Ett hugg med en sandwedge fl yttar knappt bollen alls och han går muttrande därifrån med en sjua. Han har dock fortfarande ledningen med ett slag, vilket precis räcker för att ge honom segern i Open Championship nummer 100, och blir därmed den fjärde spelaren som vinner både US Open och British Open samma år.

1983, runda 1: Bill Rogers, 1981 års mästare, sätter en järnetta från fairway på det 481 meter långa hålet för en albatross. nr.18 1971, runda 4: Lu Liang Huan, mer känd som Mr. Lu, behöver en eagle för att komma ikapp Lee Trevino. Han drar sin träfemma på inspelet och träffar en åskådare, fru Lillian Tipping. Han gör birdie, men det gör även Trevino som vinner med ett slag. Lu bjuder senare paret Tipping på en resa till Taiwan, med alla omkostnader betalda.

1976, runda 4: Seve Ballesteros slår en djärv chipp ned mellan två bunkrar så att bollen rullar in på green. Han sätter birdieputten och delar andraplatsen med Jack Nicklaus. Seve har "slagit igenom." Sju år tidigare skrev Nicklaus historia på Birkdale, när han gav Tony Jacklin en putt som definitivt gått att missa i Ryder Cup, vilket delade matchen och hela lagtävlingen.

1983, runda 4: Tom Watson slår en järntvåa från 195 meter till fyra meter. Två puttar för par ger honom segern med ett slag, hans femte Open-titel, något som endast slås av Harry Vardon.

1991, runda 2: Mark Calcavecchia ger sina klubbor till den häpna bunkerkrattaren som gått med hans grupp, Jim Paton. Varför? "Tja, för att jag hatar dem", säger mästaren från 1989 efter en tuff dag då han gått runt på 79 slag och missat kvalgränsen. Men vad skulle han använda dagen efter, frågade reportern? "Min flygbiljett", svarade han.

1998, runda 4: Engelsmannen Justin Rose, 17 år gammal, sätter ett litet wedgeslag från vänsterruffen för birdie och delad fjärdeplats, den bästa placeringen för en amatör i Open Championship på 45 år.


Av Ron Whitten
Foto Stephen Szurlej
On
Off

0 kommentarer

http://www.golfdigest.se - aktuellt nummer

Golf Digest 2014-11

I årets sista nummer rankar vi traditionsenligt Sveriges 50 bästa banor. I praktiken är det betydligt fler banor som omfattas eftersom vi även gör individuella listor för de olika golfdistrikten. Vi har också besökt Hooks Herrgåtrds vars nyinrättade spa är ett lyft för deras golfpaket. Vi tycker nog att det är ett av de bästa i landet! På tal om Hook: Du möter också Pelle Edberg som via ett tufft kval lyckades fixa kortet till Europatouren – trots en skadad hand.

Läs mer