Hem till gården - Pelle Edberg

Hem till gården - Pelle Edberg

Publicerad

Det är högsommar igen. Förra året slog Pelle Edberg igenom med dunder och brak under några lyckliga veckor på de brittiska öarna. Med hopp om en skön repris laddar han om hemma på Hooks herrgård. Pelle Edberg kan inte hantera en roddbåt. De charmiga träbåtarna har i alla tider legat vid bryggan i Hokasjön för herrgårdens gäster. Pelle är född här, han är uppväxt här på Hooks herrgård, men han har aldrig lärt sig att ro. Höger eller vänster åra? Båda samtidigt? Framåt eller bakåt? Nej, det fungerar liksom inte och vi avbryter detta försök. Att växa upp vid en stilla, svart insjö mitt i Småland behöver inte betyda att man är distriktsmästare i konsten att ro ut fi skenät. Lyckligtvis finns här också två golfbanor. Parkbanan och Skogsbanan. Där ute på banorna och på puttinggreenen och inne i klubbhuset hängde Pelle oftare. Till att börja med ville han bli bäst i familjen. Det var tufft nog - men så många andra drömmar hade han egentligen inte. Numera spelar han på Europatouren. Förra sommaren kom genombrottet när han radade upp en svit som under den perioden gjorde honom till en av tourens hetaste spelare. Först en 19:e plats i Paris (med nya klubbor - de gamla kom aldrig till f lygplatsen). Sedan kom han trea på K Club, fyra på Loch Lomond och tolva och bäste svensk, lika med Tiger Woods, i The Open Championship på Carnoustie. På fyra veckor spelade han in ungefär fyra miljoner kronor. Under sin dittills bästa säsong, 2005, tjänade han 450 000 kronor på sitt spel. Nu har vi en ny sommar att se fram emot, förhoppningsvis lika rolig för Pelle Edbergs del, och vi börjar med ett besök på Hooks herrgård där sjön ligger spegelblank när Pelle äntligen har lyckats ta sig tillbaka till bryggan. ALLT DET ROLIGA förra sommaren hände på de brittiska öarna. Att den långa formtoppen kom just i Irland och Skottland ser Pelle dock mer som en slump. "Jag har också missat fl era kvalgränser där borta och kan inte säga att de banorna passar mig bättre än andra banor. Tyvärr är det nog så", säger Pelle. "Jag gillar lite längre banor, när det är tuffare, och det kan vara en förklaring. Då hade jag spelat väldigt många tävlingar på raken - det blev sju i följd - och det brukar vara positivt för min del. När det gick bra på K Club fick jag spela Loch Lomond, sedan var jag plötsligt med i British Open. Efter flera veckors spel fick jag en trygghet som jag aldrig haft tidigare, det bara rullade på, och den känslan var inte så dum." Hur är känslan när man spelar riktigt bra golf och är med i täten i den mest klassiska av alla golftävlingar? "Det är aldrig helt perfekt på en tävling... tyvärr. Man är så inne i tävlingsmomentet att man inte tänker på vad det egentligen handlar om. Några veckor efteråt tänker man efter och kommer på att det faktiskt var ganska kul." Tiger gick ut före dig på söndagen! "Det var ju ganska skönt att se. Bara att släppa ut honom på tee... ut med dig nu, Tiger!... och håll tempot. " Att avsluta med en 70-runda en finaldag var beviset att Pelle kan vara en av de allra bästa när förhållandena är som mest krävande. En missräkning var att det inte räckte till en automatisk plats i årets British Open. Enligt den nya regeln kvalifi eras bara de tio bästa från fjolårets tävling, tidigare var det 15. Så i år får Edberg försöka ta sig till Royal Birkdale på andra sätt. "Tusan också, jag måste anmäla mig till kvalet, men det kan väl inte vara för sent", säger Edberg plötsligt, och på något sätt känns det som om det är lite typiskt honom. Åtminstone intygar hans bröder under denna dag på Hooks herrgård att Pelle inte alltid är den organiserade typen. Ungefär som när han åkte bil genom Italien men inte hittade till Rom. "Det stod ju Roma på skyltarna..." DET HÄR ÄR EN familjehistoria. Om en familj som lever för golfen mer än de flesta. Pelle blev spelaren, de andra valde andra vägar för att leva på spelet som de alla växte upp med hemma på "gården". Familjen Edberg driver en golfanläggning med en klar vision: "Vi ska år 2015 vara Skandinaviens bästa golf-, konferensoch rekreationsanläggning." Farfar Sigvard var här först. Han arbetade som driftschef på Grand Hotel Saltsjöbaden men gästade Hooks herrgård redan på 1940-talet. Då fanns sju golfhål och ett pensionat men ordet golfhotell existerade inte. Sigvard Edberg lyckades köpa anläggningen år 1963. Han såg möjligheterna att parallellt utvecka golfen och konferensdelen. En vansinnig satsning, tyckte de flesta andra i hotellbranschen. Vem skulle vilja ha en konferens med företaget och samtidigt koppla av med golf? Men med övertygelse startade Sigvard sin verksamhet. Sonen Stefan hade vid 21 års ålder flyttat med från Saltsjöbaden. Hans karriär inom hotellbranschen startade i USA, Tyskland, Frankrike men ganska snart kom han tillbaka till Hook. Det var 1967 och den nya receptionisten från västkusten, Barbro, var den intressanta lockfågeln som fick hem honom. De lever i dag i sin villa vid Hokasjön - mellan sjätte och sjunde hålet, närmast granne med Hasse, en av de fyra sönerna. Hasse är pro på golfklubben, tillika Pelles coach. Jonas är hotell- och konferensanläggningens VD. Calle ansvarar bland annat för företagsgolfen. 9 000 boende gäster som spelar ungefär 11 000 rundor per år, plus 6 000-7 000 greenfeegäster och drygt 1 400 medlemmar, på väg mot 1 500, är siffror som visar att Hooks koncept fungerar. Golf på välskötta banor i vacker miljö, gott liv och god mat i herrgården, en supermodern konferensanläggning i det gamla stallet - det är helheten som Jonas Edberg kan tala om hur länge som helst. Pelle Edberg erkänner ändå: "Om jag har en ledig helg åker jag inte till en herrgård för att spela golf." Nej, vissa har lyxen att spela Loch Lomond och Carnoustie på arbetstid och kan ägna fritiden åt annat. MÅNGA HAR VÄXT upp vid golfbanor utan att för den skull bli golfare på den högsta nivån. Allas historier är olika. Alla på tourerna har tagit sina egna vägar dit. Pelle Edberg har alltid gjort saker på sitt eget sätt. Han fick givetvis snart en golfklubba i handen, nästan allt i hans närhet handlade om golf och den givna lekplatsen under sommarhalvåret var golfbanan. "Det var ju kul att spela. Så märkte man att man blev bättre och bättre. Det var därför man fortsatte." Men någon organiserad träning var det aldrig tal om. Snarare tvärtom. Inga träningstider skulle passas, ingen juniorträning mellan sex och åtta som man skulle få skjuts till. "Man var hemma - och hemma var golfklubben. Jag tillringade massor av tid här. Ibland gick jag och puttade, annars spelade jag några hål, träffade</pb> kompisar, köpte glass, gick några hål till. Tiden bara gick. Så höll det faktiskt på tills jag var 18-19 år. Jag bara spelade utan att satsa på någon organiserad träning." Var det aldrig för naturligt att börja med golf? Jag menar, man kanske vill göra tvärtom och visa att "jag ska minsann inte bli golfare som alla andra." "Jo, men det var ju roligt... Jag höll på med otroligt mycket idrott. Framför allt golf och innebandy. Det kunde lika gärna ha blivit innebandy. Mitt lag (Östra SK) gick obesegrat genom division II och upp i ettan, jag fick anbud från elitserien, men samtidigt kom jag ut på Challengetouren och var tvungen att välja." Med högre löner inom innebandyn kunde den här historien ha blivit annorlunda. Pelle kan sakna lagidrotten men valde det individuella spelet. Några år i Stockholm gav honom också en annan syn på saker och ting än om han alltid levt på sin hemmaklubb. Han gör som han alltid har gjort och gör det som passar bäst för stunden. Han kör vidare med gasen i botten och kan slå en golfboll på så många sätt att han kan hänga med de bästa på vilken bana som helst. Att golfbanan länge var en lekplats syns när han hanterar en golfboll. Hellre än skön fade eller draw mot pinnen än ett rakt slag mitt på green.

"Det svåraste är att ligga mitt på fairway, när det inte är någon vind och man ska slå en järnsjua rakt mot greenen. Då finns plötsligt inget slag." Vi andra kanske inte tycker så - men vi är inte heller på touren. "Pelle har bollbegåvningen och hjärnan för golf", säger brorsan Hans. "Och då menar jag att han kan spela utan att tänka. Det är en speciell egenskap. Han kan slå alla golfslag och det är en förutsättning för att bli en av de bästa. Han har inte en enda sving som han alltid kan upprepa, det är en nackdel ibland, det kan bli lite för många saker att välja på emellanåt. Lite Jesper Parnevik-syndrom." Pelle håller med:

"Klart att jag vill ha mer säkerhet i grundspelet. Att ha en enda svingtanke som känns trygg. Men samtidigt vill jag har kvar det andra, fantasin och den sköna känslan att kunna slå ett riktigt roligt slag." Det handlar om den berömda balansen mellan spontanitet och trygghet. Framför allt om att vara bestämd och slå det slag som man tänkt sig att slå. "Det är något jag måste bli bättre på. Så är det ju", konstaterar Pelle Edberg. Det här skrivs under en tid när Pelle haft det motigt och missat flera kvalgränser. Det är sommaren vi ser fram emot... För att få vara med om en ny underbar sommar krävs alltså förbättringar. En vänding á la 2007. Annars kan vi vara säkra på att en kille som Pelle Edberg förr eller senare hittar tillbaka till den där sköna känslan när allt rullar på. Han är inte direkt typen som oroar sig i onödan. För att klara av ett långt tourliv är numera också fysen en viktig del av träningen. Med tanke på hur Pelle slår golfbollen - med mycket kraft och snabb höftrotation - är han överraskande orörlig. Värk i rygg och axlar under förra säsongen blev en påminnelse om att det var dags att göra en satsning på fysträningen.

"Nu känner jag mig betydligt bättre i kroppen. Magnus Carlsson (även fystränare för HV 71) har många bra ideer och jag tränar så mycket jag hinner. Efter en ledig vecka på hemmaplan är Pelle redo för sommaren. Visst spelar han gärna i bollen efter Tiger Woods i British Open igen men några givna mål har Pelle inte satt upp. "Jag kan inte riktigt jobba så. Det är skillnad på person och person. För många fungerar det säkert att tänka 'Först ska jag göra detta, sedan detta'. Jag försöker sätta upp mål för att jag vill jobba seriöst - men det blir aldrig riktigt så. Flera av de bästa säger i stället: 'Spelar jag bra så kommer det att räcka väldigt långt'. För mig fungerar det bättre. Det känns bättre att tävla ofta och lägga energin på spelet ute på banan än på drivingrangen. Ungefär som när jag levde här. Golfen ska alltid vara en lek. Som det alltid har varit på Hooks herrgård.

Av Tomas Hagfeldt
Foto Patric Johansson
On
Off

0 kommentarer